Hallucinogen

När det gäller psytrance och goa så är det alltid en och samma kille som jag går tillbaka för att lyssna på, och blir lika förundrad varje gång. Simon Posford, från England, är en av giganterna bakom psytrance-scenen och han ligger bakom projekt som Hallucinogen, Shpongle, Celtic Cross och Infinity Project. Jag imponeras mer och mer av hans sjuka sinne och alla konstiga ljud han blandar in, de tycks alltid passa in perfekt på något konstigt sätt, och han lyckas få en smått otrolig variation på låtarna, ingen låt är den andra lik.

Allt började omkring 1990 när Simon fick höra den numera klassikerförklarade låten The Age of Love – The Age of Love, en av de bäst säljande trancelåtarna någonsin. Han ville självklart börja producera liknande musik själv, men det blev inte riktigt samma stil på musiken eftersom han hade en liten förkärlek för mer twistade toner, det är vi glada för idag. Han började ta sina första stapplande steg i psytrancegenren 93’, när han bildade gruppen ”Purple Om”. Han fortsatte med projekt som ”Gumbo”, ”Axis Mundi” och ”Baba G”, men genombrottet kom inte …förens två år senare. 1995 small det till rejält i hela den elektroniska scenen när Simon använde namnet Hallucinogen och släppte albumet Twisted, kanske det bästa psytrancealbumet som någonsin sett dagens ljus. ”Vad är så speciellt med det då?” Undrar ni. Det går inte riktigt att förklara med ord, men jag kan nämna till exempel första låten, ”LSD”; där maken till bra stämning och fint ös är väldigt sällsynt, kanske lite drogliberalt men jag ska inte klaga när det låter så här pass bra. Eller den andra låten ”Orphic Trench”, en perfekt fortsättning på LSD där den knorrande melodin gör så att kristallkronan vibrerar. Eller varför inte den femte låten ”Shamanix”, det är ungefär där man börjar undra om vällingen Simon fick när han var liten kom direkt från kärnkraftsverket. En perfekt avslutning på skivan är ”Solstice”, den snabba låten med de skrattande rösterna, och låter man skivan stanna kvar i stereon ett litet slag till så möts man av en överraskningslåt i slutet; stämningsfullt. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat igenom denna skiva, men jag upptäcker alltid någon lite ny effekt eller melodislinga som jag inte hade hört förr. Denna skiva ska man räkna som konst, och inte vanlig musik.

Simon Posford fick genom sitt debutalbum genast tusentals fans och de skrek alla efter ett nytt album. Två år senare (1997) släppte han sitt andra album The Lone Deranger med om möjligt ännu mer skruvade låtar. Lyssna till exempel på låten ”Gamma Goblins part 2” där det låter som om han har samplat små hånskrattande troll, och får det att låta som en blandning mellan en spöksaga för barn och en psytrancelåt.

Mellan de två albumen släpptes en singel kallad Space Pussy – kanske en av hans mest psykade låtar. Lyssna bara på ljuden i början som jag inte riktigt vet hur man ska beskriva. Om någon av er har provat att rapa in i en mic och sedan spelat upp ljudet nerpitchat några hundra procent… ungefär så låter det. Och om man skruvar upp ljudet till max och lyssnar i hörlurar så blir det faktiskt som fysisk massage för öronen; kom bara ihåg att skruva ned volymen innan de skrikande ljuden i mitten träder in. Senare släpptes även den udda singeln ”Mi-Loony-Um!”, fråga mig inte vad det betyder men det känns som man skulle ha vandrat in i en klockfabrik som sedan spårar ur totalt. Simon hann även med att starta ett eget skivbolag kallat Hallucinogen Soundlabs tillsammans med den förre ägaren till ”Dragonfly Records” Simon Holton.

Tyvärr så var ”The Lone Deranger” det sista riktiga albumet vi fick höra under Hallucinogen-aliaset. Men Simon’s musik tar inte stopp där. 1998 ville han vidga sina vyer lite och bildade tillsammans med den gamle mannen och flöjtisten ”Raja Ram” gruppen Shpongle. Simon och Raja Ram ville ha en grupp som de kunde göra experimentell musik med, utan att ha några genregränser, det lyckades de ganska bra med. De gav ut sitt debutalbum Are you Shpongled? 1998, och tre år senare deras andra album Tales of the Inexpressible. Låtarna är någon sorts korsning mellan ambient och psytrance och de använder smaskiga ljud från bland annat akustiska gitarrer, cello, rullande trummor som hämtade ur jungeln samt Raja Ram när han spelar på sin trollflöjt. I varje låt har Simon och Raja Ram försökt beskriva en resa, fast bara med musiken, och det är därför vissa låtar är nästan 20 minuter långa. Stämningen i vissa av låtarna är så påträngande tät så att man nästan känner hur stolen man sitter på förvandlas till en kamel som man reser över sanddynerna med. Lägg även märke till de coola titlarna på låtarna, vad sägs om namn som ”Behind Closed Eyelids”, ”Once Upon the Sea of Blissful Awareness” och min personliga favorit ”A New Way to Say Hooray”. Även detta projekt blev otroligt populärt bland öppensinnade människor där ute och jag förstår varför, de är väl åtminstone den enda gruppen som kan blanda in hästgnägg i låtarna och få det att låta bra.

En annan nämnvärd grupp som Simon Posford har lagt sin näsa i blöt i är Infinity Project, ett samarbete mellan Simon, Raja Ram, Martin Freeland (även känd som Man with No Name) och Graham Wood. De släppte tillsammans ett album som hette ”Mystical Experiences” med både ambienta- och psytrance-aktiga låtar, självklart fick även detta album ett bra mottagande, trots att albumet kanske har ett gräsligt skivomslag; tur att det är insidan som räknas. Ett år efter Infinity Project hade haft sina glansdagar bildades ännu ett projekt beståendes av gamle Raja Ram, Simon Posford, Total Eclipse och Doof. Projektet kallade sig ”Mystery of the Yeti” och hann släppa två album.

Tyvärr tyvärr så verkar det som att Simon Posford numera har lagt den skruvade synthen på hyllan efter otaliga succéer, men man ska ju sluta på topp som någon klok man har klämt ur sig. Det allra sista vi hörde från denna mytomspunna mansvarelse var låten ”Herb Garden” som fick vara med på volym två av Mystery of the Yeti, även det var en lyckad avslutning på en lyckad karriär, jag tycker ni ska ställa er på knä och buga varje gång ni hör hans namn i framtiden. Men vem vet, snart kanske han är tillbaka och tvistar till våran gråa vardag igen.