Sasha

Sasha kan väl, utan att överdriva allt för kraftigt, anses som en av de allra största bland elektronisk dansmusik. Ingen spelning han gör är den andra lik och han lyckas på något sätt alltid trollbinda sin publik med blandningen av progtrance, proghouse, vanlig house och breakbeats. Sasha är nu en av de mest eftertraktade och dyraste DJ:na, så om du vill boka honom lär du ha en rätt stadig ekonomi, eller en byxa som det växer tiolappar ur. Sasha ligger bland annat bakom låten Xpander som har blivit en tidlös klassiker och han ligger även bakom ett av de, enligt mig, bästa albumen som någonsin producerats: Airdrawndagger. Men hur såg hans liv ut från att han kastade sand på de andra barnen i sandlådan tills det han stod i rampljuset och fick hela bokhyllan fylld av priser? Det tänkte jag berätta för er.

I begynnelsen
Allt började år 1969, ni vet året då mänskligheten tog sina första stapplande steg på en annan planet, i en liten by i norra Wales vid namn Bangor. En vacker dag steg befolkningen med 1 invånare när ett litet gossebarn som döptes till Alexander Coe såg dagens ljus. Alexander blev strängt uppfostrad av sin styvmor som tvingade lille Alexander att ta pianolektioner, när han hellre ville vara ute och palla äpplen eller leka kurragömma med grannflickan, men pianolektionerna skulle senare visa sig komma till nytta ändå. Alexander var under hela uppväxten ganska rebellisk och ville helst av allt göra tvärtemot av vad alla sade till honom. I tonåren så begav sig Alexander, trots att hans föräldrar förbjudit honom, till England och Manchester för att vidga sina världsliga vyer. Han hamnade en sen kväll på en houseklubb och det besöket kom att förändra hans liv för alltid. Han älskade klubben och allt som befann sig i den, galet dansande människor med smiley-t-shirts, blinkande ljus, rökmaskiner och framför allt ljuv musik. Det var allt han hade önskat sig och det var definitivt en förändring mot den fruktansvärda popmusiken som han tvingades att gilla i Wales. Han blev så övertygad att han tog sitt pick och pack och flyttade till Manchester, han ville tillbringa sitt liv i musikens närvaro.

Jag vill ha en synth farsan, jag vill ha en synth
Han tog alla slantar han hade sparat ihop under sin uppväxt för att köpa allt man behövde för att spela musik, skivspelare, mixers, hörlurar och vinyler. Han övade och övade på sin mixning varje dag medan han levde på vatten och konserver. Han såg sin chans när en lokal pub sökte en DJ, han lämnade in en falsk meritförteckning och fick jobbet, trots att han ägde mindre än 30 skivor. Med inkomsten han fick på pubben kunde han köpa fler och fler vinyler och snart växte hans skivsamling till en respektabel nivå. Lite tur ska man ha också, för en dag så var ägaren till klubben Shelly’s ute på jakt efter en resident-dj (alltså ”huvud-dj’en” på klubben) och han upptäckte då Alexander; självklart tog han jobbet och lämnade den lille pubben med ett stort leende på läpparna.

Rysk roulette
Alexander kallade sig nu istället ”Sasha” när han DJ:ade, som är den ryska motsvarigheten till ”Alexander”. Livet lekte och Sasha gav allt bakom skivspelarna, detta var ju vad han hade drömt om sedan natten han först fick höra musiken. Istället för den vanliga tråkiga engelska housen så spelade han lite mer upplyftande toner, och mixade dessutom in acapellaversioner över låtarna. Det blev självklart en succé, mer och mer folk sökte sig till klubben. Vid denna tidpunkt hade alla DJ’s en ganska stor nördstatus, men den stämpeln kom Sasha att tvätta bort sen det skrevs långa reportage om honom i de lokala tidningarna, han fick till och med stora fankretsar omkring sig som besökte alla hans spelningar.

Sasha + Digweed = Sant
Det var inte bara skrikande flickskaror som fick upp ögonen för Sasha, utan även den store DJ’en John Digweed (ni vet snubben som är med i filmen ”Groove”). John Digweed var vid den tiden resident för klubben Renaissance och föreslog ett samarbete med Sasha. Han nappade direkt på det skamliga förslaget och Renaissance fick hux-flux två resident DJ’s, två av de bästa i hela England. Allt eftersom populariteten bara ökade kring de två spelmännen så gav de sig ut på små äventyr bortom Englands gränser. Deras favoritställe var New York dit kosan styrde ungefär en gång i månaden, kulmen nåddes när de fick en spelning med 2000 åskådare på klubben Twilo, vilket var väldigt mycket 1994. Digweed & Sasha nådde efter den spelningen närmast kultstatus och saker som limousiner och flygande champagnekorkar började sakta men säkert växa in i deras liv.

Samlingarna
Det var vid denna tidpunkt de kom på den briljanta idén att mixa ihop en skiva tillsammans. De döpte skivan till Renaissance efter klubben i Manchester de brukade spela på tillsammans. Mixskivan hade hela tre skivor som innehöll de absoluta topplåtarna just då, från Moby till Age of Love, mixad av två mästare - den blev en direkt succé. Skivan betraktas idag som en av de mest värdefulla skivorna någonsin i den elektroniska genren, och den är mördande svår att få tag på. Det är många saker som gör den värdefull, först och främst att det är en förbannat bra skiva med ett utmärkt låtval och det är Sasha och Digweed’s absolut första verk tillsammans, sist men inte minst, kolla bara på covern, ropa om du har sett ett mer klassiskt och fint omslag. Vill du tjäna en hacka så gå ut på ebay och leta efter idioter som säljer den, köp två exemplar, behåll det ena exemplaret och sälj det andra för en astronomisk summa, då har du gjort affären i ditt liv. Sasha & Digweed mixade även Renaissance 2och Renaissance 3, innan de lämnade över till Dave Seaman och Ian Ossia för den fjärde delen. Serien har tillsammans sålt i över 1 miljon exemplar.

Sasha och vapendragaren Digweed fick nu mersmak för det här med att producera samlingsalbum, men nu sökte de istället efter ett nytt koncept. 1996 kom skivan Northern Exposure 1 ut i butikerna. Istället för tre skivor så begränsade de sig denna gång till två skivor, som skiljde sig ifrån varandra rätt rejält. Den första skivan hette ”0° North” och innehöll känslofulla, atmosfäriska och lite mer chillade toner i stil med ”Underworld” och ”Future Sound of London”. Den andra skivan kallades ”0° South” och innehåll mörkare och mycket hårdare låtar. Även Northen Exposure blev mäkta populär, likt Renaissance så hade den ett mycket glassigt omslag och utomjordiska mixningar. Även denna skiva fick en uppföljade, Northern Exposure 2, som var minst lika bra som föregångaren.

Efter denna samling så skiljdes dessa två män åt för att satsa på egna karriärer, Sasha började på egen hand turnera runt i världen och han började även producera egna låtar – han hade ju en pianoutbildning i grunden som han kunde tacka sin styvmor för.

Sasha mixade på egen hand två skivor i Global Underground-serien. Global Underground är en serie som koncentrerar sig främst på house och proghouse, och den håller överlag väldigt bra kvalitet. De låter olika DJ’s mixa varje skiva, och varje DJ försöker fånga atmosfären från ett ställe i världen de har besökt. Sasha’s första GU-skiva var Global Underground 003 – Sasha – San Fransisco och den andra var Global Underground 013 – Sasha - Ibiza. Det är den sistnämnda skiva som fångade mitt svårflirtade intresse och som jag måste slänga ur mig några lovord till. Mixningen av skivan är så bra att hela skivan låter som ett enda spår, trots att många låtar inte är lika varandra för fem öre. Låtvalet är också väldigt bra med låtar som ”Sander Kleinenberg – Sacred”, ”Cass & Slide – Perception” och Sasha’s egna ”Xpander”. Har du inte skivan? Köp den, du kommer säkerligen inte att ångra dig, och den är ett bra exempel på vilket geni denne man är på att fippla ihop samlingsskivor.

Singlarna
Sitt inte där och bara tro att Sasha är en hejare på att mixa ihop andras låtar, han är en jäkel på att producera egna små mirakel också. Hans kanske mest kända egna produktionspaket släpptes 1999 och heter Xpander EP. Paketet är ett enda stort mästerverk och innehåller fyra låtar: Xpander, Belfunk, Rabbitweed och Baja, alla låtar är över 10 mumsiga minuter långa.

Xpander är den mest älskade av de fyra, och jag vet väldigt många som har just denna låt som sin alltime-favorit. Jag vet inte riktigt hur man ska förklara låten med ord, men som en kamelkompis till mig sade ”Den är så bra att jag vill gå och dränka mig för att låten ska vara den sista jag hör”. Kommer det någon fräck femtonårig rockentusiast och bestämt hävdar att ”trance inte är musik”, gör ingenting. Le bara mot honom och låt honom låna Xpander-vinylen, efter det kommer han att slå sönder alla tecken på elgitarrsmusik han hittar i sitt hus. Den andra låten, Belfunk är även den inget att kasta gul snö över, det är en progressiv monsterlåt med en tung släpande bas och ett krispigt break.

Rabbitweed är producerad tillsammans med Andy Page en australiensisk vän till Sasha. Rabbitweed är en minst sagt annorlunda breakbeat-låt som börjar sakta, till slut hör man en festival av udda och grymt coola slingor och ljudeffekter, en låt som man icke får missa. Även Baja är producerad med hjälp av Andy Page och det är Sasha’s personliga favoritlåt. Han fick faktiskt inspirationen till låten när han var och dök i Stora Barriärrevet utanför Australien. Även detta är en annorlunda och nyskapande låt, till en början är den lugn och fridfull, men ändå hektisk på något sätt. Först när halva låten har fortlöpt så kommer breakbeat-trumman och ger låten en helt annan stämning.

Swing, sway, hurray
Nu när jag ändå är i skrivande stund så kan jag inte låta bli att nämna en låt som ligger mig nära om hjärtat, eller benen snarare. Samarbetet Sasha gjorde med Darren Emerson som resulterade i låten Scorchio. Det är främst den underbara Sander Kleinenberg-remixen jag tänker på, jag har då under mina snart 20 levnadsår inte hört en mer svängig låt än denna. Och då menar jag inte svängig som i ”bra”, eller ”välproducerad”, utan att man inte kan låta bli att studsa med benen till denna. Med en svängfaktor på 10 av 10 möjliga skulle den få den mest tondöve och hjärndöde 110-årige sjömannen att åtminstone vicka på lillfingret. Jag säger det igen, Sasha & Emerson – Scorchio (Sander Kleinenberg Remix) – försök att sitta still när låten närmar sig 4 minuter.

Luftdragendolk
Fansen hade enda sedan Xpander spelats för första gången skrikit efter ett soloalbum från Sasha. Han sade länge att han var alltför upptagen för att sätta sig ner och komponera ihop ett välproducerat album. Men år 2000 kom vändningen, han kände han sig plötsligt motiverad och han bestämde sig för att producera ett hejdundrans album tillsammans med sin kompanjon ”Junkie XL”, så de båda låste in sig i studion. Resultatet blev Airdrawndagger som släpptes sommaren 2002. Jag måste säga att jag var väldigt tveksam till ett soloalbum (vi har ju sett skräckexempel *host* 4 Strings *harkel*) och jag trodde faktiskt inte att han skulle klara att få ihop ett kvalitativt album med bara nya låtar. Men nagelbitandet visade sig vara onödigt, Airdrawndagger har den absolut finaste platsen i min skivhylla, och det kommer att få stanna där ända tills skivhyllan ruttnar eller brinner upp. Albumet är genialt på många sätt, och det finns inte en enda dålig låt, jag gav albumet 5/5 i min recension, och med våran nya betygsskala skulle det antagligen få 10/10.

Mina drömmars album
Sasha har just fyllt 35 år, men jag hoppas verkligen att han fortsätter att DJ’s och producera och inte pensionerar sig i förtid, spenderar tid med familjen eller något annat dumt. Mina önskningar verkar infinna sig för det går rykten om att han än en gång har stängt in sig i studion, och nu har jag våta drömmar om både uppföljare till Xpander som uppföljare till Airdrawndagger. Du kan ge dig den på att om Sasha så mycket som nämner ordet album, i nyktert eller onyktert tillstånd, så kommer jag att informera er om det på direkten.

Har era huvudet inte sprängts av för mycket fakta redan så kan ni surfa in på Sasha’s hemsida på:
www.djsasha.com