Chicane

Nu kanske du börjar ana ugglor i mossen, ”Har jag inte sett ett Chicane-porträtt på denna sida förut?”. Jo det har du, men det var faktiskt min allra första artikel för denna sida över huvud taget. Och om sanningen ska fram så var det inget vackert porträtt utan ganska rörigt och förvirrande, så nu har jag helrenoverat porträttet helt och hållet. Är det någon som förtjänar några rediga rader så är det denne man, denne man som jag anser vara den bästa producenten någonsin. Dessutom så råkar han vara aktuell med ett nytt album, vilket gör det hela ännu bättre.

Varför är chokladkakan så god mamma?
Men vad gör Chicane’s musik så bra och speciell? Det var inte så smart att ställa den frågan till mig själv, för den kan jag tyvärr inte svara på, och det är det nog ingen som kan. Är det den speciella känslan i precis varje låt han har gjort? Är det hans förmåga att beskriva känslor genom toner? Är det att han kan hantera såväl ambient som trance och house intill perfektion? I den första lyssningen så ter sig inte hans musik så speciell, och det har jag själv upplevt. Jag minns för några år sedan där jag satt som en liten pilt och läste recensioner på Internet och fick se Chicane’s skiva ”Behind the Sun” som fick högsta betyg överallt. Jag blev nyfiken och beställde hem skivan, satte på mig hörlurarna och lade mig i sängen för att lyssna. Först lät det som vilken chillmusik som helst, och jag blev lite besviken. Men jag gav skivan ytterligare några chanser.

Lill-Erik’s resa
Jag minns tydligt en sen sommarnatt när det fortfarande var ljust ute, det var likt en uppenbarelse. Gud i egen hög person bröt sig in genom mitt sovrumsfönster, huttade med kofoten och sade mot min häpna min ”Erik, kom så ska jag visa dig vad du lyssnar på”. Sedan satte jag mig på hans axlar och vi flög iväg. Han visade mig soluppgången en bit från mitt hus till låten ”Low Sun”, han visade mig kärleksproblem och depression till låten ”No Ordinary Morning”, han visade mig Medelhavets stränder till ”Saltwater”, han visade mig galenskapen i Ibizas klubbar till ”Halcyon”, han visade mig en kall, sorgsen och regnig höstmorgon till ”Autumn Tactics”, han visade mig de vackra norska fjordarna till ”Overlap”, och sedan färden tillbaka till sovrummet igen till ”Andromeda”. Nu var jag upplyst och förstod innebörden av hans musik, men det tog ett tag. Efter denna händelse så har jag slukat allt vad Chicane hittills har gjort, och jag kan inte hitta en enda dålig detalj.

My name is Bracegirdle, Nick Bracegirdle
Chicane heter egentligen Nick Bracegirdle och är en helt vanlig mänsklig gestalt, född och uppvuxen i England, eller närmare bestämt i London. Likt de flesta andra musikproducenter så kretsade hela hans uppväxt kring musiken, och på fritiden var han Dj på diverse klubbar runt om i London. Han började även producera egna små verk, och snart fick han kontakt med en annan producent vid namn Leo Elstob. De hade ungefär samma uppfattning om hur musik borde låta, så de bestämde sig för ett samarbete.

Xtravaganzaaaaaa
Det resulterade i projektet Disco Citizens som 1995 gav ut deras debutsingel ”Right Here Right Now”, en funkig houselåt med samma namn som Fat Boy Slim’s låt. Låten blev populär i England och klättrade på UK top 40. Med två glada miner och en säck full med engelska pund så startade radarparet skivbolaget ”Modena Records”, vilket senare skulle byta namn till Xtravaganza. I och med ett nytt skivbolag och en ny fräsch och modern studio så ville de också byta namn på projektet; de valde namnet Chicane. Den första singeln med det nya aliaset blev ”Offshore”, en underbar och fridfull chilltrancelåt med en lite sorgsen gitarrmelodi som fick ett hejdundrande mottagande över hela världen. Videon till låten är svart-vit och är inspelad på en strand i Ibiza. Man får se hur Nick i egen hög person sitter och latar sig i en solstol medan det springer runt en fager dam endast iförd ett nattlinne. Videon spelades faktiskt flitigt på den kommersiella kanalen MTV, där det annars bara brukar förekomma kvinnor med för få klädesplagg eller stora muskulösa män med alldeles för stora vapen.

När vi två blir en
Kort efter att ”Offshore” hade släppts så lämnade Leo Elstob projektet för gott, det ångrar han nog, inte minst med tanke på vad Nick senare fick som hobby – att samla på sportbilar. Men som den tappre och ridderliga engelskmannen Nick är så fortsatte han alldeles ensam med både Disco Citizens och Chicane. Två singlar i ungefär samma stil följde, ”Disco Citizens – Footprint” och ”Chicane – Sunstroke”, båda låtarna var självklart oerhört välproducerade och vackra, vad annars? Det gjordes också videos till dessa två låtar, Footprint utspelar sig i någon sorts varuhus medan videon till Sunstroke är i samma stil som Offshore, men här ligger Chicane istället i ett solarium på stranden (fråga mig inte).

Far From the Maddening Crowds
I september 1997 så kom Chicane’s debutalbum som är en lång resa, med en början och ett slut. Besitter du detta album så kan du skratta dig lycklig i flera år framöver, det är nämligen löjligt svårt att få tag på det, och det säljs på ebay för astronomiska summor.

01. Early
02. Already There
03. Offshore (Original)
04. Lost You Somewhere
05. From Blue To Green
06. Sunstroke (Disco Citizens on the Train Mix)
07. Leaving Town
08. Red Skies
09. Sunstroke (Original)
10. Offshore '97
11. The Drive Home

Resan börjar med låten Early som är en stillsam chilltrancelåt. Låten har en väldig morgonkänsla, det känns på något sett som att man ska bort någonstans, lite pirrigt och nervöst men ändå skönt, ja jag sa ju att han var bra på att förmedla känslor genom musiken. Skivan går mjukt över till låten Already There som även den är en chillad låt i stil med den förra, den fungerar som ett sorts intro till ”Offshore” i och med att den använder samma gitarrmelodi, fast i en lugnare tappning.

Skivan fortsätter med spåret Lost You Somewhere. En lite mer fartfylld trancelåt med korta kvinnliga samplingar och små desperata fågelrop som känns som ett skrik efter hjälp. From Blue to Green tar vid och tempot sänks lite igen. Här har vi ett perfekt exempel på den speciella stämningen jag hela tiden talar om, det känns som man är ute på havet och seglar med kompisarna en vacker sommardag. Det är en fruktansvärt mysig och fridfull breakbeatlåt, kanske den bästa breakbeatlåt jag någonsin hört.

Sunstroke (Disco Citizens on the Train Mix är en lite lugnare remix av Sunstroke, den börjar lugnt och stilla men ökar sedan i fart i och med att basen introduceras. Leaving Town är ännu en breakbeat-låt i stil med ”From Blue to Green”. Fast denna gång är det en lite sorglig och melankolisk låt med fin gitarrmelodi, jag behöver väl knappast nämna att detta är hur bra som helst, musikpoesi på hög nivå. Nästa låt på schemat är Red Skies. Jag har tänkt några gånger på hur bra, passande och genomtänkta alla låttitlar är, de fångar känslan i låten perfekt och detta är ju ett fint exempel. När jag hör ”Red Skies” befinner jag mig fortfarande på havet i båten med kompisarna. Nu har vi stannat vid en ö och har just hunnit släpa fram grillen, sockerdrickan och elefantköttet medan himlen börjar färgas röd, inte av fågelblod utan av solnedgången.

Sunstroke (Original Mix) är nästa låt. Det är en melodisk trancelåt, och i originalet finns kvinnliga vocals som inte fanns i remixen, det är inte mycket till vocals (aeeeenajajae eeaaahhheoo) men de höjer ändå stämningen lite. Tvingas jag välja vilken som är bäst mellan denna och remixen så blir jag ledsen, det beror helt på vilket humör man är på, och de är likvärdiga produktionsmässigt, kanske eftersom det är samme man som ligger bakom remixen som originalet. Skivan avslutas högtidligt med låten The Drive Home, en låt som ger den där speciella och pirrande känslan i magen, precis som inledningen. Låten utgör slutet för en skiva helt utan klavertramp eller klanterier. Jag kan tyvärr inte betygsätta denna skiva, dels eftersom det skulle bli partiskt till tusen, och dels eftersom jag skulle spränga betygsgränsen. Inte ett enda spår på albumet innehåller vocals, och hittar du ett liknande album som kan framkalla mer känslor utan vocals så kan du börja med att vakna från drömmen, visade det sig att det inte var någon dröm så kan du kontakta mig personligen.

Behind the Sun
I början av sommaren år 2000 släppte Chicane denna albumpärla, fansen tvivlade väl inte på Chicane, men de trodde nog inte att han skulle kunna följa upp succén med debutalbumet. Tji fick dem. Det föregående albumet utspelade sig som på en resa, men detta album utspelar sig under ett år, med början på vintern. Chicane har försökt att fånga stämningen och känslan från alla årstider, och det har han då sannerligen lyckats med. För min del så är det dömt att misslyckas att försöka recensera ett sånt här album. De flesta album eller vinyler brukar ju innehålla någon brist eller någon dålig låt som man kan klanka ner på eller dra ett dåligt skämt om. Men eftersom Chicane är helt fläckfri så känner jag mig som en konstkritiker som ska försöka hitta brister i ”Mona Lisa”. Men jag gör i alla fall ett tappert försök.

01. Overture
02. Low Sun
03. No Ordinary Morning
04. Saltwater (Original)
05. Halcyon
06. Autumn Tactics
07. Overlap
08. Don't Give Up
09. Saltwater (The Thrillseekers Remix)
10. Andromeda

Skivan inleder med ett intro, som istället för ”Intro” heter ”Overture”, en ambientlåt utan några melodier. I slutet av ”Overture” hör man vågorna som sakta slår in mot stranden, det börjar dugga lite och man hör åskknallar en bit bort. Low Sun mixas mjukt in och en lugn gitarrmelodi möter mig. Detta är en av mina Chicane-favoriter, den är så svindlande bra att det hisnar i magen när man lyssnar på den och stämningen är så tät att man kan äta den med kniv och gaffel. Och när vi nu talar om stämning, då kan jag börja snacka om nästa låt: No Ordinary Morning. Detta är den första vocal-låten från Chicane, han har tagit hjälp av den mycket skickliga sångerskan Tracy Ackerman.. Det är någon form av chilltrance, fast inte i vanlig bemärkning, den har i stort sett bara akustiska instrument. När Chicane är bra på att förmedla känslor utan vocals, då kan ni kanske förstå hur bra han är när det är vocals. Detta är en av de vackraste, och definitivt den sorgligaste låten jag någonsin har hört, varje rad och rim passar perfekt in i låten. Den handlar om hur ett par gör slut, och tjejen sjunger om sin sorg, och hur det kunde gå som det gick. Detta är den perfekta göra-slut-låten - alla kategorier.

Nästa låt, Saltwater, producerade Chicane tillsammans med en man vid namn Ray Hedges och vocalisten Marie Brennan. Detta är en av Chicane’s mest kända låtar, och den har fått varit theme för flera olika tv-serier samt har fått medverka på otaliga chillskivor. Videon till Saltwater är inspelad på den engelska klubben Gatecrasher i Sheffield, samt ute i vattnet, antagligen någonstans där det finns salt i havet. Det ovanliga med denna låt är inte bara att den är överdrivet bra, Marie Brennan sjunger på ett väldigt vackert, ovanligt och nästan utdött språk som bara talas av några få personer i Skottland - gaeliska.

”Oscail mo shúile, Nìos mò, 'r Èist è seis, Ar an tsáile snámha”

För er som är obildare och inte har valt gaeliska som C-språk på gymnasiet så kan jag göra en översättning, fast på engelska:

”Open my eyes, bigger, listen to the melody, swimming in saltwater”.

Nästa låt är en i stort sett renodlad melodisk trancelåt, men ändå med den där värmen resten av låtarna innebar, den heter Halcyon. Men vad är en Halcyon egentligen? Jag frågade faktiskt min engelsklärare när jag gick i gymnasiet, och även fast han var en korsning mellan en människa och en mumie (hoppas han inte läser detta) så fick han fram att det var någon sorts snöfågel, eller en fågel utav is, eller något i den stilen. Airscape remixade faktiskt denna låt med ett gott resultat, men som den trångsynte Chicane-nörd jag är så tycker jag givetvis att originalet är bäst.

Med Autumn Tactics har sommar blivit höst. Detta är en vocal-låt i stil med ”No Ordinary Morning”, fast denna gång med vocals av Justine Suissa. Chicane beskriver hösten så som han ser det, det kanske låter töntigt men hela soundet låter väldigt höstaktigt. Hon sjunger om hur solen börjar gömma sig, hur skyn börjar bli ”rostig”, hur asfalten börjar bli mörkare och hur känslorna förändras. Han fångar precis den där känslan man har i början av hösten, det är deprimerande när den underbara sommaren slutar, men det är ändå vackert med alla skiftande färger. Chicane kan tydligen inte göra en enda medioker låt.

Skivan fortsätter med ett spår utan vocals, Overlap som är en glad, men ändå sorgsen låt på något sätt, även det en topplåt och bristen på superlativ blir mer och mer uppenbar som ni ser. På nästa spår, Don’t Give Up, så är det ingen mindre än Bryan Adams som ligger bakom sången. Detta är Chicane’s mest sålda låt hittills, när den kom gick den rätt upp på UK Chart som en oljad tvål, före Madonna och andra stora artister. ”Don’t Give Up” är väl den låten som låter mest mainstream och ”poppig” av alla Chicane’s låtar. Själv tycker jag att det är den låten som är ”minst bra” av alla hans alster, jag tycker på något konstigt sätt att den saknar den där känslan som alla hans andra låtar innehar, och den känns mest som en poplåt i mängden.

Saltwater (The Thrllseekers Remix) kommer härnäst. Enligt mig Thrillseekers bästa remix, den är som en chillremix av originalet, komplett med Marie Brennans ljuva stämma, lite vågskvalp och måsskrik. Denna remix är helt i klass med originalet, lyssna bara på det underbara pianot och de vaga naturljuden som gör att man sitter med ståpäls genom hela låten, här är Steve Helstrip i högform. Även de underbaraste saker ska ha sitt slut, och då även denna skiva med låten Andromeda. Även på denna skiva har gamle Chicane lyckats välja helt rätt låt som avslutning, den fungerar som en hoppfull avrundning precis som ”The Drive Home” gjorde på förra skivan.

Jag vet inte om man kan göra en så mycket bättre skiva än denna. Detta här borde vara skivan i alla trancelyssnares skivhylla precis som bibeln är boken i alla kristnas bokhylla eller kniven i varje Knutby pastors lägenhet. Har du inte hört denna? Köp den. Har du inte råd? Låna den. Känner du inte någon som har den? Råna skivbutiken.

Men resten då?
Jag måste bara nämna några av Chicane’s andra verk du måste kolla in om du inte redan har gjort det. En order till er är att lyssna på Billie Ray Martin – Honey (Chicane Remix). Det är en sån där låt som man desperat måste sträcka sig mot volymknappen till, oavsett om nationalgardet står utanför och snällt ber dig sänka ljudet eller om grannen står bakom viftandes med ett muskedunder. Ljudligt talat är det en underbar och upplyftande remix på sångeskan Billie Ray Martin’s främsta verk som hamnar någonstans mellan trance och house.

Sedan har vi ett till samarbete med Ray Hedges, ni vet snubben han gjorde Saltwater tillsammans med. Låten heter Strong in Love och kom tyvärr inte med på någon av skivorna, fråga mig inte varför eftersom den skulle platsat där med bravur. Det är en svängig och gladlynt houselåt, som vanligt med vocals av högsta kvalitet.

Slutligen så vill jag rekommendera en mixskiva Chicane släppte sommaren 2001 som heter Visions of Ibiza. Skivan är en hyllning till partajön Ibiaz och innehåller två mixade skivor av Chicane’s favoritlåtar, bland annat låtar av Aphex Twin, Jean Michel Jarre, Three Drives och Rank 1.

Nytt album, eller?
En ljummen vårdag 2003 gick Chicane officiellt ut och sade att han skulle släppa ett nytt album kallat Easy to Assemble som skulle släppas någon gång under sommaren. Allt var frid och fröjd och jag liknade ett barn på julafton. Sommaren kom, men inget Chicane-album, till slut sade de att albumet äntligen skulle släppas i september. Den kalla hösten kom, jag fick en ny och fin halsduk och albumet läckte ut på mp3. Men några dagar innan det skulle släppas så kom ett uttalande, ett fruktansvärt uttalande. Chicane berättade att han inte var riktigt riktigt nöjd med albumet och drog tillbaka det helt och hållet för att bygga om det, det skulle istället släppas i början av 2004. Så nu sitter jag här, visst det var roligt att åka pulka under vintern men jag kände hela tiden att något fattades. Nu vet jag varken hit eller dit, om albumet kommer att släppas eller inte, men håll för guds skull alla tummar du har.

För att fresta er lite så kan jag berätta vad farbror Chicane har sagt om albumet. Han har sagt att han ville skapa ett annorlunda album denna gång. Medan de föregående skivorna var som historier med en början och ett slut skulle detta mer vara en samling (assemble) med starka melodier och vocallåtar. Istället för den sorgliga downtempo-stämningen så skulle detta album bli mer upplyftande.

Ja det låter väl alla tiders, nu får vi väl innerligt hoppas på att albumet släpps också. Blir det så så kan ni förvänta er en överlycklig dalmas och en fet recension. Jag hoppas att jag har fått alla Chcane-fans att bli lite klokare, men jag hoppas ännu mer att jag har fått fler att öppna ögonen för denna mästerproducent. Gillar du inte låtarna på fösta lyssningen, lyssna igen och ge låtarna en andra chans, så blir du snart upplyst och når nirvana som min vän Siddharta Gautama. Over and out…