Robert Miles

Robert Miles gick från att vara en av världens största namn inom dansscenen med tusentals fans som stod och skränade utanför hans bostad, till att bli nästan totalt bortglömd och bespottad. Är han ett missförstått geni eller bara en klantig musikant? Är det vi som inte förstår hans musik eller är det han som inte förstår oss?

Robert Miles, eller Roberto Concina som är hans riktiga namn, föddes i den lilla schweiziska bergsbyn Fleurier 1969. När han fortfarande var en liten pojkspoling flyttade familjen till en annan liten by, närmare bestämt Fagagna som ligger tio mil från Venedig i Italien. Roberto var en blyg liten pojke som lydde sina föräldrar väl och skötte sig bra i skolan. Förutom på musiklektionerna. Den lille killen vägrade barskt att ens gå i närheten av ett piano, en aning ironiskt eftersom det var instrumentet som några år senare skulle göra honom känd över hela världen. Musikläraren försökte påverka honom med både hot och godis, men ingenting verkade fungera. Och eftersom jag själv har varit lärare så kan jag insistera på att om en envis unge har bestämt sig för något så finns det få saker i världen som kan ändra på det.

Robertos lilla instrumentfobi växte dock bort under tonåren då han faktiskt frivilligt satte sig och plinkade vid familjens flygel. Musiken växte sig snart till ett enormt intresse, och han blev så psykotiskt hängiven att han istället för att plugga stod i sitt pojkrum och snurrade skivor på sin vinylspelare. Vilket gjorde att han som sjuttonåring hoppade av skolan, och startade en olaglig radiostation där han spelade sin ihopmixade musik. Hans idoler var vid den tiden artister som Kraftwerk, Brian Eno och Future Sound of London. Han började även få spelningar på riktiga klubbar i Italien, och 1988 kunde han räkna sig som professionell DJ då han började få bra betalt för sina spelningar. Då var det mestadels house, proghouse och techno som han bjöd publiken på, eftersom trance vid den tiden knappt var påfunnet.

Robert blev så småningom sugen på att börja producera sina egna musikstycken, och i början av nittiotalet byggde han en liten simpel studio i ett garage i närheten av hans föräldrahem. Han producerade några skröpliga låtar, men mer blev det inte på ett par år. Allting vände när hans pappa kom hem från kriget i Bosnien med en massa läbbiga historier i bagaget. Pappan berättade för Robert om eländet i kriget, och det fruktansvärda dödandet av oskyldiga barn. Det berörde honom så mycket att han genast satte sig och ville ha utlopp för sina känslor genom musiken. Det slutade i låten Children, som är tillägnad just till barnen i Bosnien. Nästa dag hade han en stor spelning, och han ville prova sin nya låt på
publiken. Det uttrycker han själv såhär:

”Följande dag öppnade jag mitt set med Children, och jag kände mig både upprymd och nervös. DJ:en före mig hade just avslutat med en hård låt, och att förstöra den ösiga stämningen med en melodisk låt med ett långt intro kunde ha tömt dansgolvet med en gång. Folket framför mig stannade upp, och deras blickar blev frånvarande. Jag kände att blodet isade i hela kroppen, och jag sänkte blicken i rädsla. Låten närmade sig klimax, och från golvet kom ett stort dån. Jag lyfte blicken och såg ett hav av händer som sträcktes upp, och ett stort leende på allas ansikten. En tårögd tjej kom fram till mig och sade ’Vad är detta för musik!?’, och jag kommer nog aldrig glömma det ögonblicket när jag insåg att mina känslor kunde förmedlas genom musiken. Min dröm hade blivit verklighet.”

Låten började genast spelas av massor av DJ:s världen över, och nådde snart till den stora engelska radiostationen Radio 1. De vägrade dock spela den eftersom den enbart var instrumentell, något som på den tiden inte ansågs ha i kommersiell radio att göra. 1996 hamnade den dock i deras låtlista ändå, efter mängder av påtryckningar från Englands klubbscen. På nolltid spelades den på radiostationer över hela världen, däribland Sverige. Och jag minns själv när låten gick på radio, det var något av de bästa jag hade hört vid den tiden. Det var den första låten som slog igenom i Sverige utan sångtext, och alla talade självklart om ”den sånglösa låten med pianot”. Children blev listetta i arton länder, och såldes i över fem miljoner exemplar världen över.

Skivbolagen brottades om honom, och det blev till slut bolaget ”Deconstruction” som fick honom i sitt stall. De krävde genast ett artistalbum av honom, så det var bara att återigen stänga in sig i sin lilla klaustrofobiska garagelokal. Ut kom Robert med sitt debutalbum Dreamland i högsta hugg. Med på skivan fanns bland annat låtar som Fable (som liknade Children), och den fina vocallåten One & One. Albumet blev en succé över hela världen, och Robert Miles fick 1997 priser som ”Bästa internationella nykomling” och ”Bästsäljande manliga nykomling”.

Intervjuerna avlöste varandra, hotellrummen blev dyrare, limousinerna längre och champagnen starkare. Robert tvingades till och med flytta från sitt hem i Italien på grund av alla fans som ideligen stod och hojtade utanför hans bostad. Men man glömde att Robert Miles var en blyg och skygg kille som helst ville vara ifred, och han tröttnade snabbt på att vara i rampljuset. Han flyttade till London och i det närmaste isolerade sig från omvärlden, han gav inte en enda intervju, och han ville absolut inte fotograferas. Istället ville han jobba sitt nya album 23 AM.

”Jag ville att 23 AM skulle bli ett konceptalbum. Ett personligt album som skulle reflektera och beskriva en livscykel för en vanlig människa, som jag ville att det skulle vara, från födelse till död. Jag ville fly från alla som ville störa mig och bara få ett normalt liv igen, och skivan beskriver mina känslor.”

Skivan, som släpptes i slutet av 1998, floppade totalt. Och inte blev det bättre genom att Robert fortfarande vägrade att göra intervjuer och tv-framträdanden. Floppen var faktiskt befogad, 23 AM var ett hemskt album, som inte hjälptes av de fruktansvärda vocalsen. Han sparkades från sitt skivbolag, och plötsligt slutade kamerorna att blixtra och fansen att skrika. En frestande tankegång var om Robert floppade medvetet för att återigen kunna leva ett normalt liv.




Han lämnade sitt forna liv bakom sig, tog pengarna han hade tjänat ihop från albumet ”Dreamland” och begav sig jorden runt med sina skivspelare. När han kom tillbaka till London något år senare hade han turnerat över alla kontinenter och fått mängder av musikalisk inspiration. Han flyttade då sin studio till en isolerad by på ön Ibiza för att försöka sammanfläta alla erfarenheter till ett album. Det slutade med Organik, ett mörkt och väldigt experimentellt (läs konstigt och obscent) album med influenser från världens alla hörn. Robert visade albumet till skivbolagsmogulerna, som samtliga såg ut som levande frågetecken. Alla skivbolag vägrade att ge ut hans kufiska album, speciellt efter den monstruösa floppen med 23 AM.

Robert tvingades därför skapa ett eget skivbolag kallat S:alt Records för att få ut skivan. Organik floppade ungefär lika hårt som den föregående skivan, och det enda uns av framgång var att låten ”Trance Shapes” fick medverka i filmen ”The Bourne Identity” med Matt Damon. En stund senare släpptes Organik Remixes med remixar av storheter som Future Sound of London, men även det albumet glömdes snabbt bort av allmänheten.

Hur ser då hans framtid ut? Har han totalt gett upp musikkarriären? Inte då. Han jobbar just nu för fullt med hans skivbolag, samtidigt som han arbetar på ännu ett soloalbum. Hans nya album kommer att släppas under hans riktiga namn (Roberto Concina för er med dåligt närminne), och kommer att vara indierockinfluerat, med hjälp utav gitarristen Robert Fripp. Och det ska bli väldigt intressant hur det tas emot av folkmassan. Som sagt, är det vi som inte förstår honom, eller är det han som inte förstår oss?