Blank & Jones

Den tyska trion Blank & Jones ligger mig mycket varmt om hjärtat, det var genom låten DJ Culture som jag 2001 halkade in på trancens bana och sen dess har jag varit fast.

Likt många andra tranceproducenter började Pieter Blank och René Runge sina musikaliska karriärer som DJ:s i hemstaden Köln i Tyskland. René kände dock att hans namn inte var tillräckligt groupievänligt och började istället spinna plattor under det coola namnet DJ Jaspa Jones. Deras karriär gick spikrak uppåt och det dröjde inte länge innan de fick äran att spela på några av de största eventen såsom Mayday, Love Parade och Nature One.
De stormtrivdes i sina roller som stjärn-DJ:s men kände att de hade mycket mer att tillföra trancescenen och bestämde sig därför för att börja producera egna låtar tillsammans med vännen Andy Kaufhold. Varför Andy kom att bli den suddiga bakgrundsfiguren (på bilden den suddiga förgrundsfiguren) vet jag inte, men år 1997 släpptes deras första singel döpt till Sunrise under namnet Blank & Jones. Då kunde de bara drömma om att de nio år senare skulle släppa sitt åttonde album bestående av deras bästa låtar genom åren.

Deras stora genombrott kom det magiska året 1999 då de släppte den finfina låten Cream, med en riktigt bra remix av självaste Paul Van Dyk. Låten blev en stor hit världen över och lyckades placera sig såpass högt som på plats 24 på UK Chart! Samma år släpptes även deras första artistalbum döpt till In Da Mix, som tyvärr inte innehöll någon låt som befann sig i samma division som Cream, men trots det sålde mycket bra i framförallt hemlandet Tyskland.

Blank & Jones behöll fötterna på jorden efter succén och följde upp In Da Mix med ett nytt album mindre än ett år senare. Dj Culture stod det på fodralet och skivan innehöll, förutom låten med samma namn, den stora hiten The Nightfly som Transa remixade med fantastiskt resultat.
För att inte bryta trenden med ett album om året släpptes tredje albumet Nightclubbing ett år senare. Värt att kika närmare på från det albumet är framförallt Beyond Time och Secrets & Lies.

Året efter millennieskiftet satt jag framför datorn i mitt pojkrum och lyssnade på min stora idol E-type, när jag helt utan större anledning drog ner en låt via Napster. Låten hette Dj Culture och kom att förändra mitt liv. Jag satt som förstummad och lyssnade på låten om och om igen, jag hade aldrig tidigare hört något liknande. I genrebeteckningen stod det ”trance” så jag hoppade in på en internetsida (ingen reklam här inte) och slängde genast iväg en beställning av det svenska samlingsalbumet Trance 2001 - The 2:nd Edition, som förövrigt hade det coolaste omslaget jag någonsin sett.
Skivan var fullproppad med magiska låtar, bland annat ytterligare en låt från Blank & Jones som hette DJs, Fans & Freaks (Trance Mix). Jag rev genast ner alla idolbilder på en halvnaken E-type från mina väggar, beställde de tre Blank & Jones-albumen som släppts och sjukanmälde mig från skolan i en månad.



De tre herrarna fortsatte att spotta ur sig låtar på löpande band och 2002 släpptes deras fjärde album Substance som jag givetvis hade förhandsbokat. Skivan innehöll ett par fina låtar som Watching The Waves och Desire men det var albumets sista låt som fick mig att tappa andan. När ambientmixen på Desire satte igång öppnades än en gång en helt ny värld för mig och jag blev fullkomligt överväldigad av de lugna avslappnande tonerna som smekte mina öron.
Blank & Jones fortsatte att producera chillout och ambient och för snart fyra år sedan nådde albumet Relax skivbutikerna. Skivan är som namnet antyder en lättlyssnad chillskiva med både nya låtar, chillmixar på gamla produktioner samt remixar på bland annat Pet Shop Boys - Love Comes Quickly och en fullkomligt underbar remix på Sarah McLachlan – Angel. Av de egna låtarna är det framförallt två låtar som sticker ut, Breezin’ som innehåller en riktigt vacker gitarrmelodi och Counting Clouds som är en härlig flytande breakbeathistoria med en grymt skön pianomelodi.

Senaste trancealbumet Monument som släpptes 2004 bjöd inte på några större mästerverk utan snarare ett par halvfina låtar som Flowtation, Perfect Silence och Mind Of The Wonderful. Däremot släpptes en hel del fina remixar på den sistnämnda, däribland två (!) stycken av Martin Roth som verkligen är värda att kika närmare på.

2005 släpptes uppföljaren till Relax som fick det fantasifulla namnet Relax Edition 2. Albumet innehåller två stycken skivor, döpta till Sun och Moon, och bjuder på chillout och chillhouse i äkta Café Del Mar-anda.
Härnäst på Blank & Jones fullspäckade schema står släppet av deras ”Best Of”-skiva, The Singles, innehållandes 22 av deras bästa låtar samt en DVD fullmatad med videor. Jag rekommenderar verkligen albumet om du aldrig hört talas om Blank & Jones tidigare och vill slippa höra alla medelmåttiga produktioner de slängt ur sig genom åren.
The Singles är garanterat inte det sista vi hör från de tre herrarna, bli inte förvånad om de är tillbaka med ett sprillans nytt album om ett år.