The KLF

The KLF är ingen grupp i dess vanliga bemärkelse. De tillhör några av de mest mytomspunna musikakter som någonsin skådats. Låt oss ta en tillbackablick på detta legendariska band som för ca 10 år sedan förgyllde musikindustrin.

Gruppen bestod av Bill Drummond och Jimmy Cauty, då i trettioårsåldern. Bandet bildades 1987 fast då kallade de sig The Justified Ancients of Mu Mu (The JAMs). I sin tidigare musikkarriär höll båda på med rockmusik men de hade båda tröttnat på den så tjatiga rockmusiken så de beslöt sig för att gå över till hiphopmusik. Ingen av dem båda hade någon som helst erfarenhet av hiphop så de köpte sig en sampler och lekte med den. De började tidigt med att sampla från gamla rock och popvinyler.
Detta ledde till deras första platta, 1987 (What The Fuck Is Going On?), som släpptes samma år.

Skivan tog fem dagar att spela in, men oturligt nog fanns den bara tillgänglig i skivaffärerna i fem dagar. På omslaget deklarerar de: "I Mus namn förklarar vi härmed dessa ljud befriade från all form av copyright, utan förbehåll." Men det imponerade tyvärr inte på ABBA. En av låtarna på plattan, The Queen And I, bestod nämligen till stora delar av ABBA:s Dancing Queen.ABBA hörde låten och hotade med stämning om inte hela upplagan omedelbart förstördes.
Kort därefter släpptes skivan på nytt, då omdöpt till 1987: The Edits och alla åtalade bitar hade lyfts ur utan att något annat satts in. Med andra ord så innehöll skivan flera tysta partier. Med skivan följde en detaljerad instruktion för hur man själv kan gå till väga för att fylla i "rätt" bitar igen med en egen sampler.


Vid midnatt, natten till den första januari 1988 slutade The JAMs att existera. Bakom sig lämnade de ett andra album, Who Killed The Jams? Bill Drummond och Jimmy Cauty hade fått smak på housemusik, den nya trenden, och bestämt sig för att de ville vara med. De försökte göra en houseskiva, men visste inte riktigt hur de skulle bära sig åt. De lyckades inte komma på det heller, så de gjorde en hit istället. Under namnet The Timelords gav de ut sin dittills mest framgångsrika skiva, Doctorin' The Tardis, en låt med samplingar från Gary Glitters Rock 'n' roll och temat från TV-serien Doctor Who. På bara några veckor hade den nått den engelska topplistans första plats.
När singeln till deras förvåning sålt i nästan en miljon exemplar började de, berusade av framgången, skriva en bok om hur de gjort. Den fick namnet The Manual (Handboken) och undertiteln How To Have A Number One The Easy Way (Hur man får en listetta på det enkla sättet).

Ett utdrag ur The Manual:

Först och främst måste du vara pank, barskrapad och allmänt i misär. Den som har fast jobb eller studerar på heltid har inte den tid som måste läggas ner för att bli riktigt hängiven. Är man dessutom arbetslös får man ett klarare perspektiv på hur samhället fungerar.
Om du redan är musiker: sluta omedelbart spela ditt instrument, eller ännu bättre: sälj skräpet! Att sitta och tramsa med portastudios och andra så kallade musikredskap komplicerar och distraherar dig bara från huvuduppgiften.
Något som är ännu värre än att vara musiker är att vara musiker i ett band. Så om du lirar i ett band, sluta. Ju fler kockar, desto sämre soppa. Däremot kan det vara bra med en partner, en kollega du kan ha som bollplank för idéer och tvärtom. Är man fler än två börjar kompromisserna, och då kan du lika gärna bli politiker.

De lämnade till och med en garanti. Pengarna tillbaka till den som inte får en listetta inom en månad efter att han köpt boken. Ingen har utnyttjat garantin, tvärtom har flera band följt instruktionerna och lyckats, bland andra den österrikiska discjockeygruppen Edelweiss.

I början av 1989 antog de namnet The KLF och gav ut den första versionen av What Time Is Love?, den housemusiklåt som de hade försökt göra när de spelade in Doctorin' The Tardis. Den blev snabbt obligatorisk på sommarens ravefester. The KLF åkte runt och gjorde framträdanden där de kastade cornflakes, frigolitsmulor och skotska pundsedlar med texten "Barn, vi älskar er" på publiken.
Det ordentliga genombrottet för KLF, både kommersiellt och vad gäller kändisskap, kom år 1991. Under slutet av 1990 och början av 1991 gav The KLF ut nya, helt ommixade versioner av What Time Is Love? och 3 A.M. Eternal. Den här gången blev de rejäla framgångar
I mars gav de ut albumet The White Room. Plattan sålde två miljoner exemplar på lite mindre än ett halvår. KLF blev också den engelska grupp som sålde flest singlar under året. Men framgångarna blev början till slutet för The KLF. Bill och Jimmy började bli lite oroliga över sin underground-status.

Vid midsommar 1991 åkte The KLF till ön Jura i Inre Hebriderna, för att fira sommarsolståndet. Med sig tog de ett gäng musikjournalister från hela världen. Journalisterna forslades dit med tåg, buss, helikopter och bilfärja och visste inte vart de hade kommit. När färjan lade till vid stranden fick journalisterna stämpla in i Mus passkontroll och sedan ikläddes de gula rockar, ställdes upp på led och vallades fram och tillbaka över ön ropandes "Muuu, Muuu". Det hela filmades och gavs senare ut som kortfilmen The Rites Of Mu: Summer Solstice. Kvällen avslutades med ett rituellt eldsoffer.

I ett sista försök att chockera och göra något oväntat tog de med sig ett dött får och några hinkar med grisblod till 1992 års Brit Awards-utdelning, den engelska motsvarigheten till Grammis-galan. Planen var att stycka fåret på scenen, kasta ut köttet och inälvorna i publiken och hälla blodet över de närmaste bänkraderna. Inför hela den församlade musikindustrin samt nio miljoner TV-tittare. Nu blev det inte så, Extreme Noise Terror som skulle vara deras kompband under galan vägrade. KLF fick nöja sig med att skjuta med k-pist in i publiken (lös ammunition, men äkta vapen) och slå sönder sina instrument. Fåret dumpade de senare utanför det hotell där Brit Awards-festen hölls, tillsammans med skylten "Jag dog för din skull. Smaklig måltid."

Den slutliga bekräftelsen på KLF:s död kom den trettonde maj 1992. I en annons i New Musical Express lät de meddela att de för alltid lagt av med The KLF och all material med gruppen förstörts. Sedan dess har de båda mer eller mindre gått under jorden. Fast vid två uppmärksammade tillfällen dök de åter upp igen. Första gången var det 1994 då de eldade upp en miljon pund och 1997 då de ordnade en 25 minuter lång koncert i centrala London. Under hela koncertens gång åkte både Bill och Jimmy runt i elektriska rullstolar med stora horn fastsatta i pannan. Reklamen före koncerten gick ut på att det var The KLF som skapade musikstilarna trance, ambient och technometal.

Det märkliga med The KLF var att de egentligen bara hade ett litet antal låtar som de remixade om och om igen och ändå lyckades få sålt dem.
Få grupper lyckades bilda en sådan myt runtomkring sig och ändå få sålt så många skivor.
The KLF har utan tvekan haft en stor påverkan på all elektronisk musik, i synnerhet trance och techno för all framtid.